Finlands högskolor kan bli världens bästa – men endast genom likabehandling för alla oavsett medborgarskap

  • Lukuaika:4 mins read
  • Artikkelin kategoria:Maahanmuutto

När man tänker på det finländska högre utbildningssystemet, stora ord såsom jämlikhet, valfrihet och internationalisering troligen kommer till sinne. Det gäller förvisso många finländska eller EU-/EES-medborgare som studerar i Finland och får luta sig mot dess välfärdsskyddsnät samt dra nytta av nära förbindelser mellan utländska och finländska läroanstalter. Som grädde på moset får de vistas helt fritt i landet utan att myndigheterna konstant håller tummen i ögat på deras viljestyrka och förmåga att slutföra en utbildning.

För studerande som kommer utifrån EU- och EES-länderna räcker antagningen till en utbildning på en finsk högskola inte till för att erhålla ett uppehållstillstånd. Långt därifrån! En ansökningsavgift är 350-450 euro, vilket överstiger säkert den genomsnittliga månadsinkomstnivån i Moldova eller Belarus. Sedan måste det finnas tillräckliga medel på ens bankkonto att täcka bostadshyran, matutgifter och olika räkningar. Upp till 13440 euro i besparingar handlar det om, beroende på vistelsens längd. Att bara få finländska studerande har sådana pengar på lager säger mycket om hur rimligt denna regel egentligen är.

Och sedan kommer vinstsyfte in i spelet. Man tvingas teckna en privat försäkring som skulle hålla de finländska skattebetalarna skadeslösa ifall hen råkar ut för olycksfall eller insjuknar och hamnar hos finsk hälsovård. Till råga på allt får den finska anordnaren av utbildningen sin andel av vinster: de enorma studieavgifterna skall också betalas till sista cent och i god tid för att man får skaffa en högskoleexamen på engelska. Som tur är fick jag slutföra mina egna studier innan regeringen Sipiläs avskaffande av de engelskspråkiga avgiftsfria högskoleutbildningarna för icke-EU- och EES-medborgare trädde i kraft.

Att anpassa mig till det finska samhället och arbetsliv kändes emellertid som att simma mot strömmen. Enligt lagen fick man inte jobba mycket nog under terminerna för att spara till det följande läsåret. Som en studerande med ryskt medborgarskap var jag inte alls berättigat till någon form av arbetsförmedlingstjänster, än mindre språkkurser i finska eller svenska för vardags- och arbetslivet. I likhet med många andra som lider av starka känslor av utanförskap, otrygghet och framtidsångest samt mental ohälsa överlag kunde jag bara drömma om att få tillgång till mentala hälsovårdstjänster på engelska.

Nutida och framtida studerande vid finländska högskolor från länder utanför EU/EES åläggas huvudsakligen samma bördor som jag uthärdade. Utan extern finansiering i form av studiestipendier eller stöd från ens välbärgade släktingar utesluts de mest sårbara och fattiga helt och fullt från den finska högskolan. I stället för samhörighet och jämlikhet får man känna sig utslagen, valfrihet byts ut mot en ändlös rad med olika restriktiva regler och internationalisering visar sig vara bara ett tomt ord.

Finlands högskolor kan endast bli världens bästa om vi förkastar uppfattningen att högskoleutbildning är en lyxvara för ett fåtal och äntligen inser att de är bara så bra som deras förmåga att ta hänsyn till varje invandrarstuderandes inneboende mänskliga värde samt hens rätt till lika bra välfärd, hälsovård, arbete och språkundervisning som alla andra.

Texten publicerades ursprungligen i tidskriften Astra 4/2020 ”Migration”.